Jag har länge funderat över vad det innebär att känna trygghet. Att lämna in någon man älskar och tro att det ska bli bra. Det handlar inte bara om rutiner. Det handlar också om hur de små stunderna grep tag i en. När jag hittade Hund i Centrum på Tagenevägen, kändes det som ett steg i rätt riktning. Ni kan läsa mer om dem här https://hundicentrum.se/tagene/

Jag minns hur jag letade just det där stället där jag själv hade känt mig sedd. Där bemötandet inte kändes opersonligt. Där någon lyssnar – till både hund och ägare. Där samtalet börjar med ett lyssnande, inte ett antagande.

Så jag ringde, ställde några frågor om flockstorlek, promenadupplägg och personligt bemötande. Det är första gången jag verkligen kände att min oro blev förstådd.

En plats av omtanke och struktur

Lokalerna är ljusa och moderna. Det finns egen rastgård och ett aktiveringsrum. Hundarna delas in efter temperament och aktivitetsnivå. Allt för att undvika stress och skavanker. Det är tydligt att de arbetar med små grupper. Kanske har de bara några minuter extra per hund varje dag. Men jag tror att det gör skillnad. Det känns värdefullt.

Dessutom jobbar de enligt belöningsbaserad träning. De erbjuder både fysisk och mental stimulans – nosarbete, parkourhinder, kreativa lekstationer. Det ligger en tanke bakom varje promenad, inte bara kilometer. Det är som att personalen läser både kroppsspråk och sinnesstämning.

Jag såg att de erbjuder friskvård och har kontakter med hundvetare vid behov. Det är inte bara service. Det är en investering i relation och samspel mellan hund och ägare.

Vad det säger till mig som psykolog

Många samtal i mitt yrke rör förväntningar och tillit. Jag har sett hur viktig trygghet är. Det är den grund vi bygger all utveckling på. När jag såg hur dagiset lyfter små signaler och bekräftar dem – såg dem som individer – kände jag igen mig. Det är samma som jag strävar efter i mina möten.

Det gör intryck att de kommunicerar öppet och att man får dagliga rapporter via app eller samtal. Jag vet hur mycket det betyder att veta vad som har hänt. Att förstå att någon verkligen såg. Det ökar välbefinnande – för både hund och ägare.

Det känns lika viktigt som att uppmuntra träning och reflektion. Det handlar om att få återkoppling, känna engagemang och veta att någon faktiskt visar närvaro.

Jag blev själv påmind om vikten av vila mellan aktiviteter. Att gå ut en runda, sen vila. Sen leka igen. Låta hjärnan hinna ikapp. Hundarna hos Tagene får det – både fysisk paus och lugna stunder. I allting finns både struktur och flexibilitet.

Jag har också funderat på hur man balanserar sorg och glädje i livet. Jag är van vid det. Jag vet hur man kan känna sig ensam, mitt i vardagens brus. Jag tror att ett hunddagis inte bara är en plats för hunden. Det kan vara så mycket mer för ägaren. Ett sätt att känna att någon verkligen har sett det lilla. Att någon håller ett rum av öppenhet och omtanke.

Mitt beslut att skriva just detta handlar om att jag vill ge tillbaka. Ge ett perspektiv. Kanske blir det en påminnelse för andra hundägare här i Göteborg. Att man får leta lite extra efter den där platsen som känns hel. Som tar hand om fler än bara tassar och päls. En plats som lyssnar tillbaka när du knackar på dörren.

Jag hoppas tonen känns hyfsat varm, närvarande och mänsklig. Inte för planerad, snarare som ett samtal vid ett köksbord efter en promenad i skogen.